Dualitet, helhet, kärlek

16.05.2015 22:12

Jag har på sista tiden oftare och oftare stött på begreppet DUALITET och det har fått mig att söka i mitt inre för att försöka ta reda på varför. Jag har bland annat känt att dualitet i visa andliga sammanhang ofta upplevs som något negativt. Något som vi ska motverka. Eftersom jag inte tror på motstånd och kamp av något slag så ville jag ställa mig (mitt innersta, mitt högre jag) frågan om det behöver vara så? Finns det något annat sätt att se på det?

Det pratas ofta i termer som ljus och mörker där ljuset anses vara det goda och mörkret det onda och jag förstår de termerna så väl. Jag har själv verkat utifrån dem ett bra tag nu. Jag har länge sett mig som en ljusarbetare och gör det till stor del än. Jag brinner fortfarande för att sprida ljus, kärlek och ödmjukhet omkring mig men mänsklighetens ”uppvaknande” handlar för mig inte längre om att sprida ljus i den bemärkelse att kämpa för att upplysa andra. Jag varken ska eller vill ta på mig rollen att bestämma hur andras ”uppvakningsprocess” ska ske. Andra har sin väg att vandra och ”vaknar” på sina gudomliga sätt och med sina unika men ändå universella lärdomar.

Det jag faktiskt kan göra är att leva i min tro, vara mig själv fullt ut, bemöta andra med kärlek, tolerans, ödmjukhet och respekt men inte vara rädd för att sprida min visdom till dem som är öppna för det. Jag vill så frön, kärleksfulla frön som får varje människa att öppna upp för sitt innersta och den potentiella kraft som växer där.

Jag vet att det finns många fantastiska människor med mycket kunskap om hur världen kan bli en bättre plats att leva på som slår bakut när de hör talas om termer som att människor sovit och nu är tiden inne för att vakna, eller att vi länge varit som en fårskock som snällt följt utan att tänka själva. Jag personligen gillar båda dessa metaforer och förstår innebörden i dem men jag accepterar dem som inte vill se det så. För i själva verket handlar det om att det är mänsklighetens medvetande som ska förändras, vår energivibration ska höjas. I den processen blir jag mer övertygad om att alla behöv och är lika viktiga - De som länge känt sig andligt upplysta, de som på ett mer mänskligt och jordsligt plan verkat för ett humanare sätt att leva och så ALLA däremellan. Alla olika synsätt behöver smälta sig samman utan dömanden och jämförelse om vad som är den bästa vägen. Andlighet och mänsklighet hör för mig ihop som två precis lika viktiga bitar i universums viktiga väv och de prövningar vi ställs inför på jorden. Vi lägger livets pussel tillsammans. Uppvaknandet eller uppstigningen handlar om en expansion av medvetandet så att det innefattar mycket mer än det gör nu.

Ju mer jag funderar och känner in kring dualitet/dualism så får det en fin och positiv klang inom mig. Inget är eller kan vara fel i våra varanden. Vi – var och en- ska bara förstå att vi har alla bitar inom oss, öppna upp för att dualismen egentligen redan finns inom var och en av oss. Vi har mörker, vi har ljus, vi har rädslor vi har kärlek, vi har sår som behöver läkas vi har kraften som läker. Eftersom allt finns inom oss finns det också omkring oss MEN dessa behöver balans! Balansen skapas i förståelsen, i tolerans och acceptans, i kärleken!

Som jag ser det så är vår uppgift varken att bekämpa eller kriga mot det som är mörker eller ondska, vi ska omfamna och förstå och allt börjar i djupet av oss själva. Att inre frid ger yttre fred är för mig en klockren sanning och att ta ansvar för sina egna känslor är något vi alla ska öva på. Alla känslor vi känner vill tala om något för oss och de bästa vi kan göra är att försöka förstå utan att projicera eller lägga skulden på någon/något annan/annat..

 

 

Så till sist efter mycket inre vridande och vändande, tänkande och kännande, blötande och stöttande fick jag min insikt: Det är motståndet som skapar dualiteten. Ju mer vi låter dualiteten vara i balans ju mer försvinner den i/omsluts av helheten. Att känna mig bekväm med alla olika motpoler och att inse att de lika gärna kan balansera i harmoni som att vara i konflikt (valet är mitt/ditt/vårt). . Uppvaknande handlar med andra ord för mig om att se helheten i dualiteten för då försvinner den. 

Detta kan säkerligen kännas helt flummigt med våra mänskliga och logiska hjärnor men känner vi inåt och börjar tänka med hjärtat tror jag absolut det blir klart som korvspad. J

Efter den insikten ville jag googla på begreppet och fastnade för denna formulering:

dualiteʹt (senlatin duaʹlitas ’tvåtal’, ’tvåfaldighet’), i fysiken beskrivning av ett fenomen på två olika sätt, som båda behövs.  (encyklopedin)    SOM BÅDA BEHÖVS!!

 

På Wikipedia hittade jag efter det bl.a. detta:

”I ostasiatisk dualism är det ofta fråga om konflikter i samverkan, vilket är nödvändigt för balans och harmoni. Det mest kända exemplet finns i det kinesiska yin och yang. Även här finns en motsättning mellan ljus och mörker, etc, men en del av yin finns i yang och en del av yang finns i yin. Båda är nödvändiga och samverkar i den kosmiska harmonin.”

 

Människa och mänsklighet valde tyvärr för ett stort antal år sedan att separera kropp från själ. Vetenskapen fick ansvara och bestämma över det kroppsliga (mänskligheten) och religionen fick ansvara för själ och gudomlighet - där började antagligen vår kamp mot dualism och särskiljning som jag ser det. Uppvaknande handlar därför för mig om att sammanföra dessa viktiga komponenter igen. Kvantfysiken är detta på spåren och vi närmar oss mer och mer en upplösning och en förståelse för hur allt hänger ihop. Allt hör hemma i helheten!! Det är min fulla övertygelse.

 

Jag är också övertygad om att vår innersta kärna, vår själ, vårt högt vibrerande medvetande är KÄRLEK. Därför handlar uppvaknande för mig om att sprida kärlek, acceptans, respekt, tolerans. Uppvaknande har i grund och botten inget med att välja ljus eller mörker, himmel eller jord, passivitet eller aktivitet, människa eller ande. I kärleken finns plats för allt och dualiteten blir till ett.  Kärleken omsluter allt!!

 

 

Kärleken lägger grund för nyfikenhet och en vilja att förstå saker jag inte riktigt förstår. Kärleken ilsknar aldrig till, känner sig aldrig kränkt eller upplever inte irritation. Men som människa har vi rätt att känna alla dessa känslor och vi har även förmånen att välja hur vi ska bemöta dem och lära av dem. I kärlekens trygghet kan vi ödmjukt öppna upp för det som känns främmande, annorlunda och olika och däri ligger ett ovärderligt lärande och växande på både ett mänskligt och själsligt plan.

 

En tanke som väckt i mig är att vi människor kanske har skapat oss en vana att se saker vitt eller svart, ljust eller mörkt, bra eller dåligt, rätt eller fel och att denna vana i så fall hindrar oss i vårt växande. Dualitet är något som vi människor skapat för att vi tror att vi behöver jämföra, rangordna och bedöma saker utifrån olika kriterier som rätt eller fel, bra eller dåligt. Frågan är vem som har rätt att avgöra dessa kriterier? Vi behöver nu lära om och se förbi denna dualism för att finna helheten vi alla bär inom oss. Helheten där vi alla faktiskt är ett. Där vi alla kan lära, leva och vara tillsammans i harmoni. Allt handlar om BALANS.

 

Ordet som återkommande kommer till mig är just BALANS. Finner vi balansen i dualitetens två motpoler, de delar vi tror konkurrerar, så finner vi även Helheten i sin ädlaste form. Där suddas alla frågetecken ut. Frid och harmoni blir det övergripande i våra upplevelser när vi inte längre tävlar om vad som är rätt eller fel. Jag längtar tills den dagen!! Fram till dess tänker jag sprida mina frön. Jag tänker stå upp för mig själv, min tro, mitt sätt att se, uppleva och förnimma livet och världen. Jag kommer bemöta andras tro och sanningar med nyfikenhet och respekt men jag kommer också kräva respekt tillbaka. 

Vi har förträngt förmågan och vinningen i att leva i tillit. Tillit till oss själva och våra medmänniskor och vetskapen om att bara vi följer vårt hjärtas väg och lever utifrån de värden som växer där så får vi andra att göra detsamma. Vi vet innerst inne att det vi ger får vi på något sätt tillbaka och den tanken behöver vi bli bättre på att leva utifrån. För mig handlar uppstigningen (uppvaknandet, medvetandeförändringen) om att mer och mer hitta tillbaka till sig själv, vår innersta kärna av kärlek där vi alla är sammanlänkade.

Mänsklighetens universella lärande är så stor så det är oerhört svårt (förmodligen t.o.m. omöjligt) för oss som enskilda individer att greppa.  Vi må ha våra egna svar inom oss men vi har inte svaren som ska ”väcka” alla andra. Vi behöver inse att var och än är sina egna mästare, och det är inom oss själva vi ska söka för att finna de svar just vi behöver. Vi är alla skapare av våra egna liv och jag önskar att alla anstränger sig till sitt yttersta för att finna sitt högre jag, sin innersta kärna, sitt hjärtas röst.  Ju starkare den kontakten blir desto mindre behov får vi av yttre bekräftelse och uppmärksamhet från andra men desto större blir också förståelsen för att vi alla är ett, vi hör ihop, vi samverkar, vi behöver varandra. Det jag gör mot andra gör jag även mot mig själv. Att döma någon som inte tror som jag, är inte att handla i kärlek och det slår tillbaka på mig själv på ett eller annat sätt. Att döma mig själv för att jag inte i varje stund kan leva som jag lär och tror är inte heller kärlek. Tolerans, tillit, respekt, ödmjukhet och förståelse är några av de ord jag anser verka i närheten av kärlekens kraft. Den kraften vi med stor fördel kan ta styrka ifrån i vår strävan att leva de ”perfekta” liven.

Vi vill som människor gärna dela in oss i grupper, vi vill känna samhörighet i det lilla. Det är så våra tankemönster och vanor är uppbyggda och det behöver absolut inte vara fel, utan det är säkert till hjälp i vårt växande, bara vi också inser att det lilla är en del av det stora. Allt och alla är en viktig och unik pusselbit i universums gigantiska väv. Ju mer vi raserar de murar av gamla tankebanor som håller oss fångna i dualiteten och seperationen desto tydligare blir helheten.

I takt med att vår medvetenhet förändras och våra energivibrationer ökar så omskapas även vårt sätt att vara och uppleva vår värld.  Jag tror och upplever att den dualitet, den uppdelning och den separation, vi känner mer och mer kommer smälta ihop till den Enhet/helhet det en gång var. Kropp och själ förenas, kärleken löser upp rädsla, Ljuset omsluter den mörka och onda illusionen vi upplever nu. Balansen inom oss och på jorden återställs mer och mer ju mer vi inser och respekterar att vi alla har olika vägar att varandra. Vi kan bemöta varandra med öppet hjärta, nyfikenhet och ödmjukhet och på så sätt lära, växa och utvecklas tillsammans.

Vi har alla vårt sätt att se på världen och uppleva livet p.g.a. av upplevelser, erfarenheter och trosuppfattningar.  Religioner, ateister, ljusarbetare m.fl. har alla sina övertygelser och vill gärna ”frälsa” andra på ett eller annat sätt.   Vissa väljer t.o.m. olyckligt nog att använda våld för att försöka övertyga andra till att tro och göra som dem, men vad hjälper det? Det gör endast allt värre. Det ökar separationen. Det sprider mer rädsla och skapar hat. Ingen, absolut igen, blir lycklig av detta så varför fortsätter det? Vi som i känsla och hjärta vet att detta kan och ska förändras, måste gå samman och låta våra energier spridas oavsett vilken tro/kraft vi anser oss få vår styrka/visdom/kunskap ifrån.   Jag är innerligt tacksam, glad och stolt över min tro och de övertygelser/insikter jag samlat på mig genom min egna livsresa. Men jag ser inte som att min uppgift i första hand är att få andra att tro som jag utan snarare att kunna samverka med andra som kanske inte alls tror som jag men som är uppfyllda av samma visioner, samma längtan och samma övertygelse om att en bättre värld är möjlig.  Det är då våra chanser att skapa denna värld växer. Vårt medvetande expanderar och våra energivibrationer förändras. Vi får då tillgång till mer av vad som är vi. Det är kanske egentligen det vi menar när vi säger att allt har en mening, allt som ska ske kommer ske. Att vi alla är unika och lika betydelsefulla samt att olikheter berikar. Det finns inga rätt och inga fel. Varför är det då så svårt att verkligen leva efter dessa fina ”slogans” när vi innerst inne vet att de är sanna och bra för oss?

 

Det är inte i vår tro vägar smälter samman, det är inte heller i enbart ljuset som vi finner vår gemensamma kraft utan det är i KÄRLEKEN.  När jag vänder mig till universum, till mitt högre jag, till mitt innersta med funderingar, tankar, känslor och en vilja att förstå och få insikter hamnar jag till slut i samma essens – Kärleken.

 

 

 
 

 

 

                                                             Alla kan vi enas och förenas i KÄRLEKEN!!!

Vi verkar bara ha gått en förskräcklig omväg innan vi började förstå det. J

Kärleken är den absolut starkaste kraften i universum. Kärleken övervinner allt.

 

 

 

 

Tillitsfull, ödmjuk och tolerant är den väg vi ska vandra! Jämsides och hand i hand, hjärta mot hjärta.

Med detta menas inte att vi ska eller ens har möjlighet att älska, eller tvinga oss tycka om alla människor vi möter. Att älska är en mänsklig egenskap som kan vara fint och vackert men som också kan missbrukas. Vi älskar olika människor på olika sätt och med olika intensitet. De människor vi har i vår närhet älskar vi i allmänhet per automatik och det är fantastiskt, härligt, underbart men inte särskilt konstigt eller magiskt. Det magiska ligger i att känna samhörighet och kärlek – den djupa, äkta villkorslösa kärleken – i alla möten och bemöta alla medmänniskor utifrån den känslan. Det är en konst som kräver både självinsikt och ödmjukhet inför olikheter.  

Tänk om personer som är och tänker annorlunda, som triggar igång våra mest obekväma känslor i själva verket är våra bästa läromästare.  Med den meningen i bakhuvudet blir det förhoppningsvis lättare att varandra på den Fullkomliga kärlekens väg och på så sätt läker vi även våra egna inre sår och obalanser.

Det finns egentligen inget bättre sätt att hjälpa sig själv, någon annan eller att ens förändra världen än att vara i våra egna hjärtan och leva utifrån den visdom som finns där. Att ta fullständigt ansvar för våra egna liv, känslor och bemötande och känna kärleken pulsera i varje möte och situation vi ställs inför.  (OJ, den slutklämmen satt nog långt inne känner jag så här när jag läser den i efterhand. Inte helt lätt men säkerligen sant och viktigt att eftersträva! Jag anser ju dock att vi inte valt ett liv på jorden för att det ska vara lätt utan för att vi ska lära och växa tillsammans. Så det är bara att bita i det sura äpplet och försöka göra sin läxa utan att vara hård och dömande mot sig själv när det råkar bli lite fel ) 

 

 

TACK för mig från djupet av mitt innersta, från min gudomliga källa av livskraft

Namaste Jessica