Våra barn – Vår framtid- våra läromästare

09.08.2015 09:51

Denna text är till politiker, skolchefer, lärare och pedagoger, föräldrar – ja till alla som på något sätt har med barn att göra.   Jag anser att vi behöver tänka till kring våra små och rollen de spelar i samhället. Är de verkligen så små, omdömeslösa och sårbara som vi tycks tro eller har en de en oerhörd potential som vi tyvärr lyckas ta död på, eller i alla fall ofta får dem att glömma. Precis som vi kanske glömt vårt eget värde och inneboende kraft. Jag kan tänka mig att denna text kan sticka lite i ögonen och kanske få det att hugga lite i hjärttrakten. Jag vill med denna text inte döma eller skylla på någon utan jag vill få var och en att tänka efter på djupet. Jag är övertygad om att ALLA gör så gott de kan utifrån de förutsättningar och erfarenheter de har. Jag vill öppna upp för andra sätt att se och tänka kring det viktigaste vi har – VÅRA BARN. Jag vill dela de tankar som är viktiga för mig och som får mig att anstränga mig ytterligare lite extra i varje möte med barn. Texten innehåller många frågor för inget är färdigt tänkt. Detta är en text som vill väcka tankar och öppna upp för reflektion och diskussion.  Jag kommer aldrig bli felfri och göra allt rätt, inte heller du men vi kan alltid sträva efter att öka vår medvetenhet och göra det bättre och bättre. Det är vår skyldighet!

Hur uppfostrar vi våra barn och varför? Vad ligger bakom dagens pedagogik och undervisning? Vilka syften ska de tjäna? Vilka individer ska de skapa? Detta är frågor jag funderat på en hel del de senaste åren. Både i ett större perspektiv men även i min närmsta verklighet.

Hur ofta får ett barn höra sitt still, var tyst, gör inte så, akta den, SLUTA, NEJ m.m. Listan kan som ni säkert förstår göras lång och jag har själv sagt alla dessa ord och kommer säkert göra det igen till ett nyfiket litet barn som håller på att lära sig hur världen och livet fungerar. Skillnaden för mig när det gäller nu och då är att jag nu vill öppna upp för större medvetenhet och för ett lärande tillsammans med barnen.  Jag har en stark önskan och vilja att stoppa mig och tänka efter innan dessa ord kommer. Jag vill vända dem till mig själv först och tänka efter om de verkligen är nödvändiga i denna situation och i så fall VARFÖR? Är det mitt behov, mina invanda mönster, det JAG tror är det bästa eller är det verkligen för barnets bästa? Jag vill bli ännu bättre på att svälja min stolthet, röra runt i min egen ryggsäck för jag tror att det är det enda och bästa sättet att verkligen möta barnen där de är i så väl tankar som känslor, vilket för mig är ett äkta barnperspektiv.

Jag tänker att våra ”bångstyriga” barn, barn som sätter sig på tvären faktiskt har något att lära oss!!  Jag tror att dessa barn mer och mer börjat tappa förtroendet för vuxenvärlden och vår maktposition. Om jag som barn skulle höra: Nej så kan man inte göra så skulle jag ha go lust att visa tillbaka att det KAN man visst. Jag gjorde det ju just!! Vad ger det för förtroende för vuxenvärlden om vi omedvetet uppmuntrar våra barn till denna ”dubbelmoral”? Känslan som växer inom mig säger att detta håller inte, inte i längden och INTE med dagens barn – de barn som ska bygga framtiden och förhoppningsvis på ett bättre sätt än vad som hittills gjorts.

Vem och vems behov styr alla dessa förbud och negativitationer? Hur mycket och hur ofta är det vårt behov av kontroll och ordning som styr? Hur formar vi våra barn? Vilka referensramar använder vi och till vilken nytta? Om vi reducerar alla dessa förbud och pekpinnar till det yttersta – vad blir då kvar? Hur skulle en sådan verksamhet se ut?

Vilka värden bör genomsyra våra verksamheter och hur lär man sig dem? Hur lär vi oss medmänsklighet, tillit, kärleksfullhet, tolerans och ödmjukhet t.ex.? Vart verkar dessa kvaliteter ifrån? Jo inifrån om man frågar mig! Inte genom att någon tjatar håll i huvudet på mig om hur jag bör uppföra mig utan genom att någon förstår mig och bemöter mig med dessa värden från djupet. Att någon förstår mig och mitt agerande och på ett ödmjukt och respektfullt sätt berättar sitt sätt att se på saken/situationen UTAN att för den skull döma mig. Om någon skulle höja rösten åt mig, skrika åt mig och försöka tala om för mig hur jag ska känna och tänka skulle jag då inte vilja försvara mig? Skulle det då inte väckas en liten rebell inom mig? Eller skulle jag kanske vända mig inåt och i tysthet slå på mig själv, tro att jag måste vara dum och mindre värd. Jag skulle säkerligen känna mig kränkt och orättvist behandlad och det tror jag i ärlighetens namn att våra barn gör både nu och då! Även om vi i mångt och mycket faktiskt är riktigt bra på att lyssna på dem och försöka förstå dem på djupet så är det i själva verket alltid lättast att se världen utifrån sig själv och sitt tyckande/tänkande och kännande.

Barn och människor må behöva rutiner, igenkännande och vanor men bara till en viss gräns. Här är vi väldigt olika och vad kan det bero på? Vilka banor är vi inlärda i?  Jag har en känsla av och min erfarenhet säger mig allt som oftast att barn faktiskt klarar mer än vi tror… bara de har kärleksfulla och trygga vuxna vid sin sida som låter dem växa i sin takt. Jag vill egentligen inte medverka till att låsa fast barnen i våra fyrkantiga rammar och boxar vid unga år. Jag tror de har något att delge världen om de får växa lite friare. Här kanske gränsen är hårfin men jag tror verkligen att vi behöver vara där på gränsen och balansera ofta! Vi behöver lyssna in varandra och barnen även där. Inte låta det bara stanna vid fina ord utan verkligen låta det bli verklighet.

Hur många av alla dessa måsten, behöver verkligen vara måsten? Är de verkligen bra för oss? Får de oss att växa eller är de mer som hinder för oss på vår resa framåt?

Om vi tänker efter så kan förbud och regler alltid ifrågasättas och jag skulle t.o.m. vilja säga att de BÖR göra det för att inte bli statiska och till sanningar utan betydelsefull innebörd. Ömsesidiga överenskommelser kring viktiga saker, som att vi inte ska slåss, säga fula ord, förstöra saker, är för mig något helt annat och det är där vi bör lägga vår kraft.  När vi utifrån vår maktposition väljer att det ska vara på ett visst sätt anser jag också oss skyldiga att ha väl vägda argument som stärker vårt ställningstagande. Vad är syftet med våra val och vart kommer barnperspektivet in? Hur lyssnar vi in barnen?

Blir barnen förvirrade av att vi tycker, tänker, känner och gör olika eller är det vi som blir det? Är det våra känslor som triggas igång? Vems/vilka känslor ska styra? Vad är inlärda mönster och vanor och vad är egentliga behov?  Det tycker jag tåls att tänka på i ett yrke där vi själva är de värdefulla verktygen? Vad skickar vi vidare?

Barn är idag mer frågvisa, ifrågasättande och vill ha svar på tal. De köper inte vuxenvärldens auktoritet och förklaringar rakt av utan de vill argumentera för sitt. Det tycker jag är bra och jag tror att det är precis så det ska vara just nu. Barnen kan visa oss vägen ur vårt fyrkantiga leverne. De vill få oss att vakna och se på saker på o lika sätt. Hur bemöter vi detta ifrågasättande? Ser vi det som trots eller kaxighet eller som en vilja till att försöka förstå och en inre styrka att stå upp för sig själv?

Som jag ser det så är barn endast mindre till kropp och inte till själ. De har med andra ord inte mindre utvecklat intellekt och medvetande utan de har bara ett annorlunda sätt att se, tänka och uppleva saker. De är inte färgade av deras uppväxt på samma sätt som vi vuxna. De har inte insett att livet tycks gå ut på att anpassa sig och få plats i den omtalade fyrkanten, att leva i boxen och det är som jag ser det deras styrka som vi kan ta mycket lärdom i. Barn har inga föreställningar om att så här SKA det vara, utan för dem är det mer att så här KAN det vara. Barn dömer inte på samma sätt som vuxna så det är ofta vi vuxna som inplanterar mönster, vanor och värderingar i barnen. Till vilken nytta och i vilket syfte? Den frågan behöver vi ställa oss hela tiden.  Nu när vi äntligen på allvar börjar inse att världen, samhället och livet behöver förändras.  

Hur uppfostrar och utbildar vi barn, elever bäst så att de växer upp till trygga, stabila och kärleksfulla vuxna med så få inre sår som möjligt? Hur får de upp i vuxenålder behålla sin sprudlande lekfullhet, sin fantastiska fantasi och sin kreativa nyfikenhet? Hur får vi dem att våga stå upp för sig själva på ett produktivt, dvs. ifrågasätta makthavare, auktoritärer, myndigheter som de känner gör orätt mot dem utan att för den skull behöva göra uppror och slå bakut. Hur får vi dessa barn och unga vuxna att växa upp med kärleken till sig själv, till världen och till livet som följeslagare? Som jag ser är det där vi behöver börja. Det är lärande för livet och viktigare än all världens faktakunskaper! Inget kan vara viktigare än att lära sig känna sitt eget värde för det är utifrån den känslan som kärleken till alla andra växer sig stark, anser jag.

 

Barn som får förutsättningar att växa inifrån och ut blir hela och är man hel inombords ökar förmågan att suga till sig allt annat lärande som man behöver på vägen. På så sätt skulle läroplanens mål lättare uppfyllas det är jag säker på. Det är inte hårdare krav och disciplin som behövs det är förståelse och ödmjukhet. Jag anser inte heller att vi borde ha en läroplan och kursplaner där alla ska lära samma sak. Vi borde ha läroplaner som uppmuntrar olikheter. Vi borde arbeta för att minska rivalitet och jämförelse eftersom det är samarbete och gemenskap vi alla behöver!

Vi har alldeles för många trasiga människor i vårt samhälle och det behöver vi ändra på. Det finns många sätt att ta sig an detta gigantiska problem varav ett är att börja med barnen och hur vi ser på och lägger grund i deras lärande. Småbarn i allt för stora grupper och en ökad andel elever som känner stress och oro över sin skolgång och sin framtid känns väldigt bekymmersamt och något som måste tas på allvar NU! Jag struntar i PISA-rapporter och resultat i nationella prov för mig är faktakunskaper småbagateller i jämförelse med hälsa och välmående. Vi kommer aldrig komma upp i goda resultat kunskapsmässigt så länge vi lägger resurser och energin på fel saker. Så länge vi blundar för det verkliga problemet så kommer problemet att kvarstå! Simple as that!

Barn är inte enbart en spegel av sina föräldrar utan de är även en spegel av samhället och vilka värden som råder där. Vi är alla speglingar av den värld och det samhälle vi växer upp och lever i. Men ju mer vi lär oss vad livets lärande egentligen innebär och ju mer medvetna vi blir om hur omvärlden påverkar oss och hur vi kan påverka omvärlden. Desto mer kan vi leva utifrån oss själva och den vi är ämnade att vara. Alla har en speciell, unik och betydelsefull, plats på denna jord.

Jag blir skrämd i själen när jag hör om en skola där alla ska ha precis lika många timmar i varje ämne för att det ska vara rättvist. En skola där alla bedöms och betygssätt utifrån samma mallar är långt ifrån rättvis i mina ögon. Vi är alla olika och har olika syften på jorden. Varför får vi inte chansen att blomma utifrån våra egna förutsättningar. Det finns de som älskar matematik, andra älskar språk, fysik, bild, dans och sång. Vi är alla olika. Varför kan vi inte utgå ifrån det redan i skolan. Alla behövs om vi bara får vara oss själva. En grund i alla ämnen kan jag förstå är bra att ha men sedan skulle jag gärna se en mycket mer flexibel skola där eleverna kan få satsa på det de önskar och brinner för.

Jag vill arbeta och verka för en värld där människor och mänsklighet blommar tillsammans.  En värld som är mindre kravfull och mer lekfull! Jag tror att en stor bov som behöver reduceras är den STRESS som flertalet människor känner av. Den är förödande. Vad tjänar ett samhälle i tillväxt till om inte människorna som lever i samhället mår bra. Om de inte orkar värna och bry sig om varandra, om våra ”inre sår” hela tiden rivs upp och aldrig får chans att läkas på djupet. Vi kommer aldrig kunna skapa ett medmänskligt och kärleksfullt samhälle om vi inte tänker om, tänker djupt och tänker nytt. I detta nytänkande tror jag faktiskt att barnen har väldigt mycket att komma med. Att förändra samhället är inte lätt men det är heller inte omöjligt. Att börja fundera på vilket lärande och innehåll vi ska prioritera i skolan kan vara en bra start. Barnen är vår framtid och får de rätt förutsättningar att växa utifrån de individer de är ämnade att vara så kommer det att synas i framtiden.

Jag har dessutom mer och mer börjat fundera kring och ställa mig frågan om vi inte borde fördjupa oss och föra in mer av kvantfysikens läror och forskningsresultat istället för att ta naturvetenskap som en självklar sanning och religioner som olika tolkningar av gudomlighet. Kropp och själ hör ihop som en helhet och bör ses utifrån den helheten. Det är för mig en politisk och samhällsviktig fråga om något. Varför är inte detta gjort för länge sedan frågar jag mig?

 

Tar hemskt gärna emot tyckande, tänkande och kännande kritik kring denna text! Detta är angelägenheter som behöver ventileras ofta, mycket och djupt anser jag!! Jag vill se en ny skola, ett nytt samhälle och en ny värld växa fram och det börjar med oss – dig och mig!

 

 

Tackar i förhand!

                                                                                                                                                                                                                        Jessica Jonsson